Under de senaste åren har skolans krav på en ökad digitalisering ökat och krav på elevernas digitala kompetens har införlivats i alla läroplaner. Orsaken är att Europaparlamentet nu har uppmärksammat att digital kompetens nu är att betrakta som en av de åtta grundkompetenserna som alla människor anses behöva förvärva för att kunna fungera fullt ut som demokratiska medborgare.
Efter att digital kompetens införlivats som begrepp har såväl regeringen som Skolverket gjort sitt bästa för att stärka elevernas skydd i frågan. Regeringskansliet menar bland annat att ”rätt använd kan digitalisering underlätta för elever, barn och elevers vårdnadshavare att hålla sig informerad om barnets eller elevens utveckling”.
I samma ögonblick som jag läser dessa ord förs jag tillbaka till 1995 då jag stod på biblioteket med Bill Gates då splitternya bok ”Vägen till framtiden” i händerna. Boken kom på den tiden då en multimediadator var det finaste man kunde äga och Internet fortfarande stavades med stort i. I boken beskrev min idol sin av framtiden och jag minns specifikt exemplet med hur skolelever i framtiden skulle ha tillgång till läxor och bedömningar dygnet runt och ingen längre skulle behöva ha med rätt papper hem. Det är förvånande att regeringens text som är tillkommen 22 år senare fortfarande presenterar samma tanke som en framtidsvision. Man kan undra vad det beror på.
De flesta ungdomar idag är väl förtrogna med användandet av digitala resurser. De har sammanslutningar inom olika spel och sociala medier, de utforskar appar och system och betraktar i värsta fall hela internet som en hemlig och vuxenfri plats där helt egna regler gäller. Detta digitala liv är förborgat så till den grad att Bris och Hans Majestät Prins Carl Philip nyligen publicerade skriften ”handbok för nätföräldrar” för att ge vuxenvärlden en chans att hänga med i vad som händer.
Plötsligt dyker en jämförelse med sexualkunskapen upp i min hjärna. Det är en bild av en lärare som står och svettas för att dölja att de finner det direkt genant att behöva undervisa i just det här ämnet. Eleverna har i många fall långt mer avancerade tankar och erfarenheter än läraren är bekväm med att bemöta. Den yngre generationen har sedan länge sprungit förbi de äldre som blir hänvisade att till försöka springa efter så gott det går och begränsa undervisningen till att handla om vikten av att skydda sig ordentligt och att inte göra bort sig för mycket. . .
Min lösning på det hela är att skolan måste bjuda in långt fler aktörer som kan agera tillsammans för att bygga upp det digitala klassrummet. Det här är inte en uppgift som kan ligga enbart på lärarna! Vilken annan bransch i Sverige skulle tala om för sina anställda att de nu måste skapa och använda ett digitalt system samtidigt som de ska sköta sitt redan ofta stressiga jobb? Här måste skolvärlden öppna för en samverkan där var och en får vara expert på sitt område. Lärarna signalerar behoven, men andra bygger upp och löser problemen. Bibliotekarien sköter frågor om informationssökning och upphovsrätt och teknikerna tar fram systemen. Lärarna ska vara beställare av de digitala lösningarna, men de kan aldrig bli uppfinnare, entreprenörer, tekniker och, tja, lärare samtidigt.
Lösningarna ska bara finnas där! Sedan kan eleverna få lära sig dem!
I samma ögonblick som jag läser dessa ord förs jag tillbaka till 1995 då jag stod på biblioteket med Bill Gates då splitternya bok ”Vägen till framtiden” i händerna. Boken kom på den tiden då en multimediadator var det finaste man kunde äga och Internet fortfarande stavades med stort i. I boken beskrev min idol sin av framtiden och jag minns specifikt exemplet med hur skolelever i framtiden skulle ha tillgång till läxor och bedömningar dygnet runt och ingen längre skulle behöva ha med rätt papper hem. Det är förvånande att regeringens text som är tillkommen 22 år senare fortfarande presenterar samma tanke som en framtidsvision. Man kan undra vad det beror på.
De flesta ungdomar idag är väl förtrogna med användandet av digitala resurser. De har sammanslutningar inom olika spel och sociala medier, de utforskar appar och system och betraktar i värsta fall hela internet som en hemlig och vuxenfri plats där helt egna regler gäller. Detta digitala liv är förborgat så till den grad att Bris och Hans Majestät Prins Carl Philip nyligen publicerade skriften ”handbok för nätföräldrar” för att ge vuxenvärlden en chans att hänga med i vad som händer.
Plötsligt dyker en jämförelse med sexualkunskapen upp i min hjärna. Det är en bild av en lärare som står och svettas för att dölja att de finner det direkt genant att behöva undervisa i just det här ämnet. Eleverna har i många fall långt mer avancerade tankar och erfarenheter än läraren är bekväm med att bemöta. Den yngre generationen har sedan länge sprungit förbi de äldre som blir hänvisade att till försöka springa efter så gott det går och begränsa undervisningen till att handla om vikten av att skydda sig ordentligt och att inte göra bort sig för mycket. . .
Min lösning på det hela är att skolan måste bjuda in långt fler aktörer som kan agera tillsammans för att bygga upp det digitala klassrummet. Det här är inte en uppgift som kan ligga enbart på lärarna! Vilken annan bransch i Sverige skulle tala om för sina anställda att de nu måste skapa och använda ett digitalt system samtidigt som de ska sköta sitt redan ofta stressiga jobb? Här måste skolvärlden öppna för en samverkan där var och en får vara expert på sitt område. Lärarna signalerar behoven, men andra bygger upp och löser problemen. Bibliotekarien sköter frågor om informationssökning och upphovsrätt och teknikerna tar fram systemen. Lärarna ska vara beställare av de digitala lösningarna, men de kan aldrig bli uppfinnare, entreprenörer, tekniker och, tja, lärare samtidigt.
Lösningarna ska bara finnas där! Sedan kan eleverna få lära sig dem!
