Nätfiske innebär att någon ger sig ut på nätet och skickar mejl till en stor mängd personer samtidigt i hopp om att lura några av dem att ge ifrån sig sina kortuppgifter och därmed sina pengar. Ofta känns de här mejlen igen på att de är skrivna på dålig svenska och ofta innehåller osannolika historier. Men varför ser de ut så? Svaret kommer att förvåna dig!
Källkritik och att kunna ta ansvar för hur man uppför sig på nätet handlar inte bara om de gamla äkthet, närhet, tendens och beroende som vi lärare tjatat om sedan Leopold von Ranke. Det är mer mångfacetterat idag och att vara kritisk är en sak, men att kunna ta ansvar är större. Den här lektionen är mest tänkt som en övning i det senare.
Jag såg nyligen kortfilmen ”Cuberbullying – Post that paralyze” på YouTube. Filmen handlar om ungdomar i en vanlig skola där en av tjejerna ger sig på en klasskompis för att hon helt enkelt inte gillar henne. Tjejen som blir utsatt ska samarbeta med den första tjejens pojkvän i ett skolarbete, vilket förstärker hatet.
Jag är lärare och jag arbetar mycket med digitalisering, men jag är också förälder och jag ser hur barnen i värsta fall kan bete sig mot varandra i digitala världar. Det som oroar mig är hur lite andra vuxna bryr sig om vad som pågår. När man inte förstår avfärdar man det med att “det var något bråk i något spel”. Här måste hela vuxenvärlden sluta blunda och våga träda in i den digitala världen där barnen tillbringar så mycket av sin tid. Den är nämligen i mångt och mycket lika verklig som det vi kallar den verkliga världen.
Det har pratats mycket om någon form av Momo-utmaning på internet. Vissa påstår att de inte finns på riktigt, andra varnar för att de förekommer överallt. Det handlar om utmaningar som riktas till barn och som blir värre och värre allt eftersom barnet deltar i spelet. Sista steget kan vara att skada sig själv eller andra eller att utföra kriminella handlingar. Det här händer bakom föräldrarnas rygg och barnen varnas för att berätta vad som pågår.
Idag verkar hela EdTech-branchen tävla om vem som kan leverera mest information om eleverna. Det är inga problem att se vad eleverna gjort, när de gjort det, hur lång tid de tog på sig och hur många gånger de skrev fel innan de fick rätt. Börjar vi nå en moralisk gräns nu för när vår iver att få bedömningsmaterial går ut över elevernas rätt till integritet?
Den här sammanfattningen skrev jag när jag läste kursen “Digital kompetens och lärande” vid Umeå universitet. Jag fick högsta betyg på den, så jag tänker att den måste vara bra. Om någon vill slippa läsa riktigt alla papper kan man tryggt läsa den här istället!
GDPR är verkligen bokstäverna på allas läppar just och förvirringen kring vad som gäller känns total! Det intressanta är att GDPR faktiskt inte skiljer sig så mycket från vår gamla lagstiftning PUL, det som är nytt är att alla måste kunna tala om (och hålla reda på!) vilka register man har där man lagrar personuppgifter.