Ivar-Lo Johansson och "Analfabeten"
Ivar Lo-Johanssons pappa var analfabet. Det framgår inte varför han inte lärt sig läsa eller skriva, men läsaren får ta del av ett liv kantat av tillkortakommanden, utanförskap och en enorm respekt för det skrivna ordet. Pappan känner en oro varje gång något ska skrivas eftersom han inte behärskar skrivkonsten och han är rädd att något ska gå fel eller att han ska bli lurad när han inte förstår vad det står på pappret. Ivar Lo-Johansson beskriver hur han fick träda in åt sin pappa och hjälpa honom och hur detta blev allt vanligare ju äldre pappan blev.
Som ung kunde pappan klara sig väl i livet. Han var en god arbetare och i de fall då något behövde undertecknas använde han sitt bomärke, något som han kunde hantera. Avtal var muntliga och alla visste vad som sagts och vad som gällde. Ju äldre pappan blev ökade byråkratiseringen i Sverige och det ställdes allt högre krav på att allt måste vara skriftligt och undertecknat på rätt sätt. Pappan hamnade mer än en gång i svårigheter för att han inte förmådde att läsa eller skriva sitt namn på rätt sätt.
På seminariet jag deltog i var det flera som gjorde jämförelser med våra invandrare som inte behärskar skriven svenska och som hamnar i samma utanförskap som pappan gjorde för 100 år sedan. Mina seminarievänner framhöll hur viktigt det är att arbeta med läs- och skrivkompetens i skolan och på Sfi. Själv gjorde jag en annan reflektion. Jag tänkte på hur samhället fortsatt sin förändring och att vi idag inte längre är kvar i skriftsamhället på samma sätt som för ett par decennier sedan. Idag räcker det inte längre med att kunna skriva sin namnteckning för att signera viktiga dokument. Istället krävs att man behärskar och förstår en internetsida och att man kan hantera ett bank-id. De många länkarna och checkrutorna på hemsidorna innebär ett nytt skriftspråk som inte är bekant för många äldre. Det skriftspråk och den läskunnighet de har räcker inte längre, precis på samma sätt som pappans förmåga att skriva sitt bomärke inte längre räckte till när han blev äldre.
Själva uppfattningen om vad det är som måste kunna läsas och skrivas förändras och gamla kunskaper, hur goda dessa än må vara, blir förlegade på ett sätt som skapar utanförskap och alienation. Den äldre generationen hamnar i beroendeskap till den yngre som kan hantera de nya uttryckssätten. Även rädslan för att det ska bli fel och att man ska göra något galet när man inte förstår är densamme idag.
Kanske är det inte bara traditionell läsning vi lärare måste arbeta med. Läsning av bok efter bok kommer inte att hjälpa dig när du vill skriva på ett avtal eller läsa brev från myndigheter. Då måste man behärska ett till stor del nytt skriftspråk. Ett språk med länkar, symboler och klickrutor. Att inte arbeta med detta skapar, om inte analfabetism, så i alla fall en kraftigt förminskad litteracitet. Böcker i all ära, men 2000-talet kräver en större läskunnighet och en annan kompetens om vi vill minska det utanförskap och det beroende som vi trodde att vi lämnat på 1900-talet.
