Den tjej som har rollen av mobbare i filmen nedan använder sociala medier och söker följare vitt och brett genom att ge ut sitt Instagram-namn. Hon använder sedan samma konto för att skriva elaka kommentarer om den mobbade tjejen. De elaka påhoppen förekommer både på internet och i skolan och de eskalerar tills en lärare avbryter flickorna. Läraren avbryter det som pågår i korridoren, men det är en annan klasskompis som lägger sig i striden på sociala medier och ser till att den om inte upphör, så i alla fall balanseras. Klippet avslutas med en uppmaning att vara en vän på nätet och att reagera på mobbing.
Klippet är viktigt och dess budskap får inte drunkna, men det är flera saker i det som är så förenklade att de blir en direkt lögn. Framför allt är det vuxenvärlden med lärare och föräldrar som lätt får en alltför onyanserad bild av ungdomar och sociala medier när ungdomarnas liv på nätet beskrivs på det här sättet. Ungdomarnas liv på sociala medier är precis lika hemlighetsfullt och komplext som deras liv i övrigt och påhopp och drama har många bottnar och uttryckssätt. Jag väljer att titta närmare på två saker i klippet som behöver nyanseras. Det ena är att det troligtvis är skillnad på de konton ungdomarna visar upp för omvärlden och de konton de använder till kommunikation med klasskompisar. Det andra är att det inte är givet vad som skrivs och sägs ens om man som vuxen eller utomstående kommer i kontakt med de hemliga konton där större delen av dessa ungdomsdraman utspelar sig.
Relationer på sociala medier
Det ser i klippet ut som att mobbaren har ett och endast ett Instagramkonto och att alla som loggar in kommer att förstå precis vem och vad hon skriver om. Producenten till filmen förutsätter också att alla elaka kommentarer rakt av kan sammanfattas som mobbing och så enkelt är det inte. Att producenten gör det antagandet syns på filmens titel som talar om ”bullying”. Ordet kan översättas med mobbing och det brukar användas för att beskriva en strukturerad utfrysning eller kränkning av en individ under en längre tid. Danah Boyd beskriver i boken ”It’s complicated: the social lives of networked teens” att termen ”mobbing” ofta används av vuxenvärlden som ett paraplybegrepp för olika typer av elakheter eller kränkningar, men att ungdomarna själva har ett mer nyanserat språk för att beskriva de olika fenomen de omges av.
Den generation som kallas ”digital native” lever i en värld där den virtuella världen med dess sociala medier och snabba kommunikation är totalt sammanlänkad med den fysiska värld som alla andra människor befinner sig i. Ungdomarnas användande av sociala medier är komplext och de flesta har många olika kanaler och uttryckssätt för att navigera på en plats som samtidigt är allmän och hemlig. Ett öppet Instagramkonto används oftast för att visa upp en officiell bild av sig själv till en tänkt publik. Här söker man följare och uttrycker och skapar sin identitet, precis så som mobbaren gör i filmen. Här kan ungdomar både skapa och forma sin identitet, men också positionera sig i kompisgänget genom att gilla eller avstå från att gilla olika inlägg. Att ha många gillor och följare blir ett sätt att visa att man är populär.
Åsa Björk har i boken ” Drama, hat och vänskap” visat att framför allt unga tjejer har helt olika bilder på sina öppna konton som på sina privata, vilket visar på att de är väl medveten om skillnaden på det alla ser och det som är privat. Här visar ungdomarna upp sig för omvärlden på samma sätt som ungdomar alltid har gjort. De bygger sin identitet och börjar delta i vuxenvärlden. Här är det snarare en perfekt bild som visas upp och det är inte troligt att mobbare skulle skriva sina elaka inlägg på den kanalen. Drama och eventuell mobbing sker tyvärr ofta i skymundan och den kan därför vara svår för omvärlden att upptäcka. Det är med andra ord inte genom att bevaka ungdomarnas ”officiella” (delade med många) konton som mobbing och destruktiva inlägg kan upptäckas.
Att avkoda det komplexa språket
Den andra detaljer som inte stämmer är att det är riktigt så lätt att förstå vad det står i inläggen egentligen. När det kommer negativa inlägg och drama på sociala medier är det vanligt att detta beskrivs genom ett symbolspråk som bara de invigda förstår. Det gör att det kan vara svårt för utomstående att ens upptäcka vad som pågår. Det här är ett sätt att få vara ifred för vuxenvärldens inblandning och att kunna kommunicera privat på offentliga platser. Det kommer kodord av olika slag och i många fall används bara pronomen istället för namn. Alla invigda vet ändå vem som avses.
Oftast utspelar sig inte heller ungdomarnas olika dramer så enkelriktat som de gör i klippet där en tjej till synes oemotsagd attackerar en annan tjej. Istället utgör eventuella drama ett nät av inlägg, gillor, frånvaro av gillor och motattacker i ett ständigt pågående socialt spel. Precis som ren mobbing kommer de här problemen sällan fram till föräldrarna eftersom ungdomarna många gånger är övertygade om att de vuxna ändå inte skulle kunna förstå vad som pågår på olika sociala medier. Både Boyd och Björks forskning visar att ungdomar skiljer på den här typen av drama och mobbing. Mobbing uppfattar både de svenska och amerikanska ungdomarna som ett starkare ord som mer tycks innefatta att flera ger sig på en enskild person.
Trots problemen med drama, skvaller och rykten på sociala medier är de ändå främst en plats där ungdomar träffas trots geografiska hinder och de kan hålla kontakten på sina egna villkor. Många har flera olika konton på olika kanaler som fyller olika funktioner. Ett öppet Facebook-konto kan användas av släkt och familj, medan anonyma Instamgramkonton bara delas med bästa vännerna. Det skapar en privat och en offentlig sfär där ungdomarna medvetet kan välja att publicera rätt sak på rätt plats. Boyd beskriver att det är samma fenomen som alltid har funnits då ungdomar väljer att vara privata bakom stängda dörrar eller på avskilda platser. Att vara provat handlar inte om att vara ensam, det handlar om att vara fri från inblandning av vardagens auktoriteter.
Med bakgrund av den här beskrivningen av ungdomars sociala, digitala liv känns det väldigt platt med mobbaren i klippet som sprider sitt Instagramkonto till allt och alla och sedan öppet skriver hatiska inlägg där. Det är sällan så det ser ut och det är därför inte det som man som lärare ska leta efter om man vill få stopp på elakheter, och stoppa dem måste man. Skolan har enligt skollagen ett ansvar för att agera mot kränkande behandling även om denna äger rum på sociala medier om det finns kopplingar till skolans verksamhet. Boyd och Björk har i sin forskning visat att de kränkningar som förekommer på internet aldrig är ett isolerat fenomen som bara förekommer där. Sociala medier är istället en återspegling av ungdomarnas fysiska liv och de nätverk de har i digital form motsvarar de som de har i verkliga livet. Boyd går så långt som till att hävda att sociala medier överhuvudtaget inte ökar risken för mobbing. Hon menar att mobbing uppstår i sociala relationer och att det som händer på nätet bara kan vara en spegling av detta. Drama på sociala medier reflekterar dramer mellan ungdomarna, och vuxenvärlden måste därför reagera på dem på samma sätt som vi reagerar på alla former av kränkningar eller dåliga beteenden. Genom att lyssna och försöka förstå kan vi hjälpa ungdomarna att lösa sina konflikter, men aldrig genom att straffa eller försöka att helt sonika ta bort mobilen.
Och hur ska skolan hänga med?
Det finns, som jag har förstått det, två viktiga grunder för att skolan kan och bör försöka hänga med i ungdomarnas allt mer digitala värld. Den första är att kravet på digital kompetens idag finns med i läroplanerna som en av de nyckelkompetenser som alla elever har rätt få lära sig. Den andra är att det sociala livet på nätet i högsta grad är en plats för informellt lärande där olika personer kan nätverka och skapa och lära tillsammans. I det som kallas internet 2.0 har gränserna för vem som är producent och vem som är konsument suddats ut och alla lär och inspireras av varandra. Två forskare som lyft detta är Ola Erstad och Julian Sefton-Green som beskriver utvecklingen av utbildningsvärldens digitala liv. De beskriver hur människor idag lär sig själva genom peer-to-peer och trial and error via internet och sociala kanaler och hur den här typen av lärande skulle kunna lyftas in i skolans verksamhet. Författarna listar tre olika problem som står i vägen för en digital utveckling inom skolan.
Det första hindret, och det som är intressant i förhållande till filmklippet som nämnts ovan, menar de är att skolan i många fall vill fungera som en vågskål som ska stå emot de destruktiva influenserna som kommer med sociala medier och internet. Motståndarna till digitalisering pekar på att dessa ger utrymme för just mobbing, plagiering samt att de öppnar de mörka sidorna av internet med pornografi och annat destruktivt till ungdomarna.
Det här är också det som kommer till uttryck i klippet som beskrivits ovan. Vuxenvärlden har en bild av internet som en plats där ungdomar okontrollerat skriver elaka saker till varandra utan kontroll och att skolan därför ska ägna sig åt traditionell katederundervisning. Tanken tycks stödja sig på en outtalad, underliggande idé om att mobbing på nätet äger rum i ett vacuum och om man bara tar ifrån ungdomarna mobilerna kommer de att vara snälla mot varandra. Den här inställningen blir problematisk eftersom den innebär att skolan tar ett steg tillbaka från den värld där många ungdomar befinner sig dagligen. Erstad och Sefton-Green invänder också att all skolverksamhet måste tänka på digitaliseringen som ett projekt i socialistisk anda, såsom det varit i Skandinavien.
Skolan har ett ansvar för att överbrygga den klyfta som finns mellan ungdomar från olika sociala grupper där barn från rikare föräldrar har större nät-vana och bättre digitala nätverk än barn från utsatta sociala områden. Om man blandar Boyles forskning om olika sociala gruppers internetvanor och tillgång till digitala verktyg med Erstad och Sefton-Greens bild av det informella lärandet ser vi att klyftorna mellan olika sociala gruppers skolprestationer riskerar att öka kraftigt i och med digitaliseringen om inte skolan ger sig in på arenan och arbetar för att motverka det. Det informella lärandet äger rum i digitala sammanhang där olika personer nätverkar och utvecklas gemensamt. Boyd visar att sociala medier inte förändrar en persons nätverk utan bara speglar det, och att detta nätverk är avgörande för att komma framåt och kunna använda digitala hjälpmedel fullt ut som lärverktyg. Hon beskriver det som:
”In a world where information is easily available, strong personal networks and access to helpful people often matter more than access to the information itself”
Genom att aktivt arbeta med digitala verktyg och sociala medier i skolan ges alla elever en möjlighet att kunna agera där på ett mer ansvarsfullt sätt och förstå de juridiska regler och sociala strukturer som sociala medier är en del av. Självklart har skolan en uppgift i att agera mot mobbing och kränkande behandling, men den skyldigheten finns alltid och den påverkas inte av att läraren bjuder in sociala medier i undervisningen. Genom att utveckla alla elevers digitala kompetens och tillgång till digitala verktyg lär de sig också att använda sociala medier ansvarsfullt, att förstå att samma lagar och regler om uppförande gäller på nätet som i verkliga livet samt att de blir trygga i att veta hur de ska agera om de blir utsatta för kränkningar. Genom att använda mer sociala medier i skolan kommer vi med andra ord att skapa en tryggare plats för eleverna på kort och på lång sikt.
Ett bra sätt att upptäcka och agera mot kränkande behandling på nätet är att läraren ger sig in i dessa kanaler och diskuterar dem i klassrummet. Enligt Danah Boyd behöver man som lärare finnas där, lyssna på eleverna och tacka ja om de skickar en vänförfrågan. Har läraren kontakt med eleverna även digitalt är det lättare att se och agera om det uppstår problem.
Kontentan av det hela är att internet har mycket att erbjuda ungdomar idag. Det är en plats för lek och allvar, för privat och hemlig kommunikation och för att visa upp sig och skapa sin identitet i offentligheten. I och med det rymmer nätet många möjligheter, men också många faror. Elakheter kan komma fram, lögner sprids, det finns lagar att tänka på men på andra sidan av myntet finns socialt samarbete, en känsla av autenticitet, en utjämnad maktstruktur och ett lustfullt lärande. Det viktiga är att skolan inte viker undan i frågan om att ta plats i sociala medier, utan att alla lärare istället får kunskaper och redskap för att ge sig in i den värld där ungdomarna spenderar så mycket tid och där det händer så mycket. Vi kan inte blunda för att den här världen finns och den kommer inte att försvinna för att den inte får följa med in i klassrummet! Det är långt mer effektivt att anpassa undervisningen till den ändrade verkligheten som finns utanför skolan och hjälpa eleverna att bli trygga och jämlika i sin förmåga att använda digitala verktyg på ett bra och ansvarsfullt sätt.
