Idag jobbade jag med en interaktiv lektion om adjektiv för SFI-elever. Eleverna ser en “Powerpoint” på sina Chromebooks och det ligger övningar och kollaboration inbäddat. Efter lektionen kan jag se hur det går för varje elev, hur de svarat på frågorna och hur långt de kommit.
Kanon. . . eller?!
Någonting känns inte bra när jag tittar på resultaten. Går vi kanske för långt ibland? Jag skulle inte vilja att min chef såg precis hur jag jobbade med mina uppgifter, hur många misstag jag gjorde och hur lång tid jag tog på mig med olika saker. Det vill nog inte heller eleverna alla gånger. En fördel med ett gammaldags papper är att det i alla fall är privat!
Vi måste prata om balansen. Hur mycket av träningsarbetet ska de behöva visa och var går gränserna mellan att läraren ska kunna erbjuda rätt stöd och att eleven ska behöva känna sig övervakad och osäker? Det är viktiga frågor. Gärna digitalt, men övervakningen är jag inte säker på.
Inte säker alls.
Det måste finnas en frivillighet och en medvetenhet i vad man delar med läraren och vad man faktisk inte delar. Jag minns bara mitt eget anteckningsblock när jag gick i skolan. Det var MITT och jag hade blivit riktigt arg om någon bläddrade i det. Det var inte personligt, men ändå privat och bara mitt. De senaste lektionsverktygen som Nearpod och SLS Online drar i gränserna för var eleven har sin privata sfär och det är inte självklart okej. Det är värt att lyfta den frågan, tycker jag!