Vad är lättläst litteratur?
När jag började arbeta som skolbibliotekarie var det här med lättläst litteratur ett blankt kapitel för mig. Det ingick överhuvudtaget inte i utbildningen och mina kunskaper i ämnet stannade därför vid att jag visste var hyllan med lättläst fanns. Det var en ganska stor hylla med både skönlitteratur och faktaböcker.
Min första fadäs utspelade sig när det kom en klass från sfi och ville titta på kokböcker. Jag visade dem den stora lättlästa hyllan och var faktaböckerna fanns. Jag tänkte att kokböcker rimligtvis måste finnas under Q som de alltid gör och sedan drog jag ut en av böckerna och försökte se proffsig ut när jag räckte fram den med ett “den här kan nog passa er bra“.
Läraren tog boken och började bläddra i den, men hon rynkade snart lite på pannan och tittade försiktigt och tvivlande på mig. Det visade sig att alla bilder i boken föreställde personer med Downs syndrom. Jag minns att läraren lät mycket diplomatisk när hon kommenterade att även om boken säkert är jättebra finns det en viss risk att eleverna tar illa upp.
Det här blev min första lärdom i att lättläst litteratur inte är en sak, utan att den kan ha olika syften och målgrupper. Eftersom jag ville undvika att göra bort mig igen började jag verkligen att läsa på och jag fick lära mig att det finns lättlästa böcker för barn och vuxna och att det finns något som heter Lix som visar hur lättläst något är.
När jag senare började arbeta med läsgrupper på sfi upptäckte jag en ny sak. Lättläst för andraspråkstalare är inte detsamma som lättläst för barn och inte heller det samma som lättläst för särskola. I barnböckerna möter vi ofta en svenska som inte innehåller svåra ord, men som kan vara grammatiskt krånglig. Ett barn har inte svårt att handskas med olika tempusformer i språket, participer eller bisatser. Däremot kan barnet ha svårt för alltför många begrepp som de inte förstår.
För en andraspråkstalare gäller i stort sett det omvända. För en ungdom eller vuxen är det inte svårare att slå upp ordet “demokrati” än det är att slå upp ordet “lampa”. Det är inte det som är problemet. Istället är det grammatiken som behöver bantas ner och ses över. Det är bra inte ha alltför många bisatser, passivformer och andra svårare strukturer. Orden i texten kan vara “svåra”, men det är bra om antalet unika ord begränsas och att de ord som används istället förekommer upprepade gånger. När jag skriver lättläst gör jag ofta listor på 10-20 verb, adjektiv och substantiv som jag sedan försöker få in på flera olika ställen så att de på ett naturligt sätt också dyker upp i olika böjningar.
Att skriva lättläst blir som en språklig minimalism! Texterna blir som en motsvarighet till Philips Glass musik eller sådana där tavlor som bara innehåller några väl valda prickar. Det här gör det väldigt roligt och utmanande att skriva lättläst och jag hoppas att allt fler författare kommer att upptäcka det och producera böcker även för personer som behöver en enklare svenska. För böcker behövs! Många böcker, spännande böcker, kärleksromaner, deckare och allt det som en person med fullgoda läskunskaper har att välja på. Läsning är en fråga om demokrati!