En målbild för digitaliseringen
Idag arbetar jag med att försöka skapa det digitala – eller varför inte det magiska – klassrummet! Jag kan inte låta bli att se likheter mellan Harry Potter och det jag jobbar för nu. De rörliga tavlorna på Hogwarts är naturligtvis Smartboards på väggarna.
Den tjocka damen som vaktar Gryffindors elevhem kan enkelt skapas med modern röststyrning. Det krävs bara ett ”Hej Google” före det hemliga lösenordet för att dörren ska glida upp. Taket i Stora Salen som ändrar färg efter himlen utanför skulle på mitt Hogwarts byggas genom att taket fylldes av Philips Hue-lampor som kan kopplas samman med Google Weather för att följa vädret. Simsalabim!
Även om ovanstående kanske är att dra det lite långt är det just magin och enkelheten jag vill nå ut med i ett digitalt klassrum. Övningar ska bara dyka upp på elevernas enheter, prov rättar sig själva och sammanställer resultaten i en snygg lista. Elevernas närvaro dokumenteras automatiskt när de loggar in sig i rummet – kanske genom någon form av RFID? Allt ska bara hända – nästan som magi. Det är det jag vill åstadkomma!
Orden “hjälp, jag kan inte hitta min padda” som brukade höras från Neville Longbottom skulle få en ny innebörd!
Digitalisering ska inte inge personalen en ångestfull känsla av att inte hänga med eller att det är för mycket nytt att lära in. Det gör bara människor avoga och negativa. Istället ska det ska vara kul och den ena tråkiga arbetsuppgiften efter den andra ska liksom bara trollas bort. Jag som lärare ska inte ens behöva vifta med trollstaven för att proven ska samlas in, det bara händer ändå. Sedan ligger de rättade och klara på mitt skrivbord efter lunch. Närvarohantering försvinner och ingen behöver någonsin kopiera ett papper igen. Allt ska bara sköta sig själv – det är då det kan fungera!