Att uppfostra digitala barn

Jag är lärare och jag arbetar mycket med digitalisering, men jag är också förälder och jag ser hur barnen i värsta fall kan bete sig mot varandra i digitala världar. Det som oroar mig är hur lite andra vuxna bryr sig om vad som pågår. När man inte förstår avfärdar man det med att ”det var något bråk i något spel”. Här måste hela vuxenvärlden sluta blunda och våga träda in i den digitala världen där barnen tillbringar så mycket av sin tid. Den är nämligen i mångt och mycket lika verklig som det vi kallar den verkliga världen.

Nätmobbing är på riktigt

Nu i veckan hände det igen! Ett gråtande barn ringde upp mig på mobilen och berättade att hon fått sitt hus i Minecraft förstört av andra barn som hon trodde att hon kunde lita på. Varför hon ringde just mig behövde jag inte ens fråga. Jag är helt enkelt den enda vuxna i deras omvärld som lyssnar och tar den här typen av problem (den här typen av mobbing!) på allvar.

Jag är ingen expert på spelet Minecraft, men jag bestämde mig för att försöka sätta mig in i vad det var som hänt. Samtalet lät ungefär så här:

Hon (gråtande): De har förstört hela mitt hus som jag hade i min värld!
Jag: Vad var det för hus?
Hon: Jag hade byggt det själv. Man bygger alla hus själv i Minecraft.
Jag: Tog det lång tid att bygga?
Hon: Jag hade jobbat med det i säkert en månad och gjort dörrar och hemliga rum och gardiner och allting! (Vid de orden lät hon riktigt förtvivlad och grät så att hon hade svårt att få fram orden. Jag kände att jag måste gå till botten med det här).
Jag: Men hur kom de in till ditt hus så att de kunde förstöra. Kan man bara gå in i andras världar?
Hon: Jag släppte in dem för att visa hur fint jag gjort. Det är två killar i min klass som också spelar och jag ville leka med dem så de fick komma in, men då började de ha sönder allt och skratta i chatten!
Jag: Finns det något sätt att få tillbaka ditt hus. Kan de ge tillbaka det?
Hon: Nej, det är borta för alltid.
Jag: Jag ska ta tag i det här, så får de så klart inte göra! Jag kan inte återskapa ditt hus, men jag ska verkligen prata med dem, det kan du vara säker på. Ingen får förstöra det någon annan skapat och det ska de minsann få höra!

Flickan lät tacksam över att någon brytt sig om henne och tackade för att jag lyssnade.

När jag fick tag i killarna blev de först och främst förvånade över att någon vuxen reagerade överhuvudtaget, men sedan kröp det fram att de faktiskt hade förstört huset, men att de inte tyckte att det var så allvarligt. Jag fick lägga lite tid på att förklara för dem att det är lika illa att förstöra något som någon gjort på en dator som det är att förstöra något som någon skapat på något annat sätt. Det spelar ingen roll om det handlar om ett hus någon byggt i lego, ett modelflygplan som någon är stolt över, en pärplatta, en broderad duk eller ett hus i Mincraft, det är helt enkelt inte okej att springa fram och förstöra för andra! Det bara är så! Tiden den andra personen lagt ner på det de skapat är lika verklig hur det än gick till.

De båda grabbarna såg skamsna ut men om jag inte inbillade mig det var de faktiskt också lite imponerade! Här kom en vuxen som visste vad de höll på med och tog det på lika stort allvar som de själva gjorde. De förväntade sig inte det och det är just det som är problemet!

När vuxenvärlden behandlar den digitala arenan som en plats man inte riktigt vill, orkar eller ”kan” träda in i blir den just den vuxenfria plats som inte riktigt följer samma regler som resten av världen. Då blir det inte riktigt lika farligt att skicka ett hat-sms som det är att säga någon elakt till någon. Det digitala livet blir ett parallell-liv där vuenvärlden håller sig på behagligt avstånd och den elakaste tyvärr ofta vinner.

Det är just det som gör att det kan bli så tråkigt! Vi vuxna som omger barnen måste börja bli bättre på att träda in, att ta plats, att sätta oss in i barnens spel och interaktioner. Det blir bara tårar annars. Och tårarna är lika verkliga även om det ”bara hände i spelet”!